Hej på er som läser detta.     Det här är jag.   Jag heter Titti Thenander och bor i Svenljunga. Eller snarare strax utanför, några hundra meter utanför sista villaområdet. Passar oss utmärkt - lagom nära för att både jag och barnen kan gå eller cykla in till samhället om vi vill och tillräckligt långt bort för att vi ska kunna ha vårt revir, vår "ifredplats" ganska mycket för oss själva.   Familjen   Jag och barnen - det är alltså familjen. De två äldsta har flyttat ur huset och de har båda passerat tjugofem år (och flera barnbarn har jag hunnit med att få också). De tre yngsta blir förhoppningsvis kvar hemma många år än - de fyller elva, tretton och femton i sommar... Både de stora barnen och de små bidrar i hög grad till att jag kan lova att såväl våra vuxna hundar som de valpar som lämnar huset är vana vid barn och vet hur man umgås med dem. De har lärt sig av de vuxna hundarna att barn tillhör livets glädjeämnen och flera av mina tidigare valpköpare vittnar om att deras hundar möter barn med en särskild uppskattning. Det gör naturligtvis att jag gärna säljer mina valpar till nya hem där de kommer att komma i kontakt med barn - egna barn, grannens barn, barnbarn. Självklart med kloka vuxna i närheten som ser till att barnen hanterar hundarna med den omsorg och respekt som krävs.   Hundarna i familjen   Våra hundar kan ni läsa om på annan plats - här kan jag berätta att de självfallet lever i familjen, att alla valpar föds inne hos oss och växer upp i familjen. Till en början på en avskild plats där såväl den nyblivna mamman som de nyfödda får vara ifred från både oss och andra hundar och rå om varandra men i takt med att de växer deltar de alltmer i familjelivet. Jag vill att mina valpar ska få vara utomhus mycket när de blivit några veckor under förutsättning att vädret tillåter det och de har fått en egen lekstuga i trädgården för vila och värme när så behövs. Det stimulerar alla deras sinnen under den viktiga första tiden - både lukt, känsel och balans mår väl av att vistas fritt på vår lagom kuperade naturtomt. Samspelet i flocken med valpar, ibland unghundar och de vuxna hundarna är både roligt att se och utvecklande för dem alla. Det gör att jag så långt det går försöker ha valpkullar under sommarhalvåret.   Mitt hundliv   Jag har haft hund i stort sett hela mitt liv. Familjens första var en newfoundlandstik vid namn Klövagårdens Nova som kom till oss då jag var fem. Min första egna hund var mellanschnauzern Borgtunas Kalma - jag ville ha en egen newfoundland men mina föräldrar tyckte det var lite väl mycket hund för en nioåring. Då visste de inte hur mycket hund en schnauzer var... Kalma flyttade efter ett par år till min morbror, som var en aktiv friluftsmänniska med all tid och ork i världen åt en så krävande hund och de fick ett långt och gott liv tillsammans. Så fick jag min första newfoundland - Muffalotta. Vi tillbringade elva år tillsammans och hon är naturligtvis en av de hundar som tagit störst plats i mitt hjärta och som jag fortfarande kan känna sorg över att hon är borta trots att det gått tjugofem år sedan dess.   Newfoundländare   Muffalotta fick med tiden sällskap av flera newfoundländare och även efter att jag mist henne hade jag newfoundland i ett antal år, allt som allt blev det mer än tjugo år med rasen. Jag var delaktig i uppfödningen av några kullar hos en god vän och uppfödare och drömmen om att själv föda upp hundar hade jag burit sedan jag var barn - det ledde fram till att jag 1986 registrerade kennelnamnet Werinas. Familjeskäl gjorde dock att uppfödarplanerna fick läggas åt sidan tills vidare och jag omplacerade de två hundar jag hade kvar - som ensamförälder med flera barn i barnvagnsåldern finns det en gräns för vad som är klokt att göra och eftersom barnen måste gå först fick jag finna nya hem åt hundarna.   Vilken ras nu?   När vi några år senare - då barnen var större, vi bodde mer hundvänligt och min arbetssituation såg annorlunda ut - bestämde oss för att åter skaffa hund var jag villrådig. Det som tidigare varit ett självklart rasval var inte längre det. Det enda jag visste säkert var att jag skulle inte ha fler newfoundlandshundar. Rasen har förändrats och jag vill ha dem mer som de var förr - lite lättare, med en slätare blankare päls, med ett ädlare huvud - titta på fotografiet på den gamla planschen "Hundar i Norden" med fotografier av Åke Wintzell så ser ni vad jag menar. Rasen hade dessutom hälsoproblem och jag kände att det var dags för något annat. Men vad?   En "lagom" hund   Jag sökte systematiskt. Inte för stor - min då elvaåriga dotter skulle kunna gå segrande ur eventuella dispyter om vilken väg de skulle gå. Inte för liten - jag ville ha en hund som stod på egna ben och kunde ta den plats den önskade av egen kraft. Ingen jättepäls - mitt intresse av pälsvård är inte speciellt stort och var definitivt mättat sedan åren med newfoundländare. Å andra sidan ville vi ha en gosig hund med lite lagom mycket mjuk päls att klappa. En frisk och sund hund ville vi ha, en hund som var färdig att ta med sig och att visa "som den går och står" i stort sett. Inga konstigheter. Jag var sugen på ett spåra, dottern ville prova agility. Med halvstora barn i familjen och små på väg ville vi absolut ha en social och öppen hund, ingen som vaktade oss mot andra, en som även barnens kompisar kunde uppskatta. Självfallet skulle den vara vacker och röra sig elegant och ledigt. Den skulle vara byggd på ett sunt och riktigt sätt. Till slut stod valet mellan Engelsk springer spaniel och Welsh. Öronen, pälsen och färgen var det avgörande som gjorde att det blev en welsh. Det är precis lagom på alla sätt och vi har aldrig ångrat valet en sekund!   Livet med våra welshar   Vi lever alltså med welsh sedan snart femton år och under åren har det fötts omkring hundra valpar hos oss. Någon, ibland flera, kullar per år känns lagom för mig och är vad jag vill ha. Det ger möjlighet att ha ett personligt förhållande till hundarna, till valpköparna och till valparna. Det är uppfödningen, vänskapen med hundarna och möjligheten att hitta på roliga saker med dem som är det viktigaste för mig. Jag är ingen tävlingsmänniska och är inte road av stora tillställningar och mycket folk. Ibland åker vi på en hundutställning och jag gläds naturligtvis över de framgångar mina egna hundar kan ha liksom mina valpköpare men speciellt roligt tycker jag egentligen inte det är. Då lägger jag hellre spår i skogen... Nora, fjorton år, tycker det är mycket roligare än jag med utställningar och hon visar gärna hundar - särskilt Tooticki, som är hennes egen. Jag hoppas hon kommer att synas mer än jag i de sammanhangen vad det lider.   Hunden som djur   Jag intresserade mig tidigt för såväl avelsfrågor som för hundars beteende - som barn läste jag genetik och Konrad Lorenz när jag tröttnat på barnböckerna. Som vuxen har jag fortsatt med detta och lärde mig att se hunden som det flockdjur den är. Mötet med Eberhard Trumler i böckerna "Sådan är din hund" och "Ta hunden på allvar" var en upplevelse och har följts av många fler. Jag kom tidigt i kontakt med de då nya metoderna för hunduppfostran som fördes fram av bla Anders Hallgren. En period var jag engagerad som valpkursledare och jag gick även en utbildning till det för Anders Hallgren på Stora Sofielunds Hundskola. Nu sätter barnen effektivt stopp för det mesta i den vägen och jag ägnar mig bara åt mina egna hundar.   Den andra delen av livet   För övrigt arbetar jag som egenföretagare med fastighetsförvaltning och redovisning/revision. Jag utbildade mig till civilekonom efter att först ha tänkt mig en bana som ingenjör - en kurs i ekonomi mellan några tekniska kurser väckte mitt intresse och jag bytte bana. Juridik intresserar mig också och en del ingick i min utbildning. Föreningsmänniska har jag alltid varit men jag brukar försöka avböja styrelseuppdrag och föredrar att engagera mig för specifika uppgifter, antingen som revisor eller i något speciellt arrangemang. Styrelsearbete i allmänhet ställer alltför stora krav på att samarbeta i grupp och kunna fungera ihop med andra socialt utan att det är avgränsat till specifika sakfrågor och det passar inte mig. Mina talanger finns på andra områden... ;)       Så här bor vi.   Huset är gammalt och under mer eller mindre ständig renovering - som med alla gamla hus. De senaste åren har vi byggt nytt yttertak och gjort om hela övervåningen (bilden längst till höger) - och på gång just nu är en förlängning av huset för att kunna flytta köket och få en riktig hall. Trädgården är vårt andra vardagsrum, den är på 4000 kvm och till största delen inhägnad med högt viltstängsel. Även om hundarna inte rymmer så vill jag gärna veta var jag har dem. Tomten delar de med ett par hästar, två pensionerade damer... Med skogen i ryggen och fri sikt framåt är det väl egentligen bara en sjö och en bäck över tomten jag saknar. Skogen bakom oss är å andra sidan full av bäckar och vandringsleder - och sjöar finns hur många som helst i det vackra Sjuhärad!